I en debattartikel i förra veckan så skrev generalsekreteraren för Palmecentret tillsammans med två andra högt uppsatta socialdemokrater att hela Israel från 1948 är en ockupation (alltså inte enbart ockupationen av Västbanken och Gaza från 1967, som man vanligtvis brukar relatera till). Det fördes dessutom fram en ensidig bild av konflikten, där över 99 procent av all kritik bara riktades åt ena hållet.
En möjlig orsak till den här typen av Israelfientlighet är att Palmecentret under tio års tid haft en ansvarig expert för Palestinafrågor som bland annat spridit extrema och antisemitiska konspirationsteorier i sin kamp mot Israel – bland annat har hon fört fram att Israel står bakom IS. Varför har Palmecentret under så lång tid låtit en sådan person vara en av arbetarrörelsens viktigaste kontakter i att förse våra folkvalda med underlag? Hur gynnar det freden? Om detta skriver vi i en replik i OmVärlden.
Tillägg 2024: Debattartikeln i sin helhet
Tidningen Omvärlden har lagts ner, så vår debattartikel finns inte tillgänglig via deras sajt längre. Här är vår replik:
”SSU och Palmecentret har en Israelfientlig hållning”
Det finns inom SSU och Olof Palmes internationella center en Israelfientlig hållning, skriver Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner, i en replik på en debattartikel av socialdemokratiska företrädare om våldet i Gaza.
Det är stor tragik att konflikten mellan Israel och Palestina eskalerar. I Omvärlden den 11 maj debatterar Europaparlamentariker Evin Incir, Olof Palmes internationella centers generalsekreterare Anna Sundström och SSU:s internationella ledare, Tajma Sisic för hårda tag mot Israel.
Som ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner är det givet att ta avstånd från högerradikala krafter, oavsett land. Vi är också överens om tvåstatslösningen.
Olof Palmes internationella center, eller Palmecentret, och SSU har dock på flera sätt verkat för att trappa upp konflikten snarare än att eftersträva effektiv freds- och konfliktlösning. Det måste det bli ändring på.
Ett sätt detta märks av på är det ensidiga fokuset. Det har skjutits över 2 000 raketer mot Israel, inte bara av Hamas utan också av det Fatahanknutna Al-Aqsa-martyrernas brigader.
Synagogor har bränts ned. Civila judar har trakasserats under lång tid i Jerusalem.
Många vill nu bestraffa judar kollektivt för vad helt andra judar gjort. Extremisterna finns alltså inte bara i ett läger.
Detta är dock okända fakta för dem som förlitar sig på Palmecentret och SSU. Debattörerna i inlägget den 11 maj för fram ett pliktskyldigt ”våldet från alla parter måste upphöra omedelbart”; en procent av utspelet kritiserade alltså båda parter – resterande 99 procent var riktat mot Israel.
De påstår även att ockupationen pågått i över 70 år. Här åsyftas alltså inte ockupationen 1967, utan att Israel överhuvudtaget bildades 1948.
Den typen av retorik förs vanligtvis bara fram av exempelvis Kommunistiska partiet. Det rimmar illa med att tvåstatslösningen inte bara inkluderar ett fritt Palestina utan också ett tryggt Israel.
För många radikala palestinier är ett Palestina på Västbanken och Gaza bara ett första steg mot att även ta över hela Israel. Att kalla 1948 års Israel för en ockupation går hand i hand med den linjen.
Det påminner också om SSU-ropen om att ”krossa sionismen” samt SSU:s officiella stöd för BDS. BDS-kampanjen vill bojkotta hela Israel och deras linje är att även om ockupationen från 1967 skulle avslutas så kommer inte kampanjen mot Israel att upphöra.
En möjlig orsak till den Israelfientliga hållningen är att Palmecentret under många år haft en expert på Palestinafrågor, organisationens Palestinahandläggare, som återkommande utmärkt sig för sina extrema ståndpunkter. I sin kamp mot Israel har hon fört fram såväl den högerradikala sekten Neturei Karta som det vänsterradikala och våldsbejakande International Solidarity Movement (ISM).
Hennes värsta utspel går ut på att Israel skulle ligga bakom terrorgruppen IS. Det uttalandet gjordes efter IS attacker mot egyptiska kyrkor där 43 människor miste livet, i april 2017.
Varför har Palmecentret under så lång tid låtit en sådan person vara en av arbetarrörelsens viktigaste kontakter i att förse våra folkvalda med underlag? Hur gynnar det freden?