Det är glädjande att det kommunistiska förbundet Allt åt alla numera inte tar avstånd från LO:s kollektivavtal, något det tidigare fördömt som ”klassamarbete” (Aktuella frågor 25/11). Likaså att förbundet inte vill förgöra Israel, trots att tågen dess medlemmar deltar i skanderar att Israel ska krossas.
För att lösa konflikten i Palestina behövs förståelse för israelers behov av trygghet, såväl som för palestiniers behov av frihet. Det saknas inom den yttersta vänstern, oavsett om anhängarna har judisk bakgrund eller inte.
Sju företrädare för Palestinarörelsen med judisk och palestinsk bakgrund hävdar att den judiska överhöghet som Israel genomdrivit i det historiska Palestina sedan 1948 och 1967 föddes ur våld, upprätthålls med våld och leder till våld (Aktuella frågor 24/11).
Det utmärkande för rörelser på den politiska ytterkanten – förutom att väldigt få människor backar upp deras idéer – är ensidighet samt en förenklande och ofta våldsbejakande politik.
De sju företrädarna för Palestinarörelsen är inget undantag. Några exempel på vad de tränger undan:
1947 röstade FN igenom ett förslag om en tvåstatslösning. Den arabiska sidan sade nej och började först utföra terrordåd mot civila judar. Under 1948 eskalerade det i ett inbördeskrig där den judiska sidan länge var defensiv. I maj samma år anfölls Israel av ett antal arabiska stater. Det våld som Israel ”föddes ur”, som de sju företrädarna för Palestinarörelsen hävdar, var alltså det antiisraeliska våldet. Arabförbundets ledare ville enligt egen utsago se en massaker värre än den mongoliska massakern då Djingis Khans armé dödade ungefär 40 miljoner människor. Och det var ett uttalande som gjordes ett par år efter Förintelsen.
Likadant var det decennierna innan. Palestinska extremister utförde en massaker i Hebron 1929, och de såg senare till att kolonialmakten Storbritannien ställde sig på deras sida. Det ledde till att britterna förbjöd judar att fly dit från Nazityskland. Judarna på plats fick således försvara sig mot såväl extrema palestinier som extrema britter.
1967 bönade och bad Israel Jordanien att inte börja kriga. Det hjälpte inte. Hade Jordanien inte anfallit Israel då hade ockupationen av Västbanken uteblivit. Ett par decennier senare utrymde Israel alla bosättningar på Gaza. Hamas fick makten i Gaza och fortsatte skicka raketer mot israeliska samhällen. Hade Hamas valt en fredlig väg framåt hade det inte behövts någon israelisk blockad av Gaza. Och hade inte Hamas utfört sina massakrer den 7 oktober i fjol så hade det nuvarande kriget inte heller ägt rum.
De palestinska extrema grupperingarna är på ett sätt beroende av de mest radikala israeliska politikerna. Om Israel styrs av mitten- och vänsterpartier, då öppnas dörrarna för en tvåstatslösning. Så var det med socialdemokraterna David Ben-Gurion, Yitzhak Rabin och Ehud Barak – men också med mitten-/högerpolitiker som Ehud Olmert. En tvåstatslösning med erkännande av Israel är otänkbart för Hamas, som därför har utfört terrordåd för att stoppa förhandlingarna. Självmordsbombningarna gjorde att den israeliska tron på fredsprocessen mattades av. Istället vann Netanyahu valen.
Tvåstatslösningen är otänkbar inte bara för Hamas och för de israeliska högerextrema politikerna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, utan även för de propalesinska demonstranterna i Malmö. Det är inte PLO:s tvåstatslösning som förs fram. Istället är det PFLP och Hamas linje. Så vad är det för sällskap Allt åt alla och de sju företrädarna för Palestinarörelsen med judisk och palestinsk bakgrund hamnat i? Givetvis bör man ta avstånd från Smotrich och Ben-Gvir, företrädare för partier som förespråkar ”frivillig utvandring” av palestinier. Men att anamma Hamas vars stadgar förespråkar att kampen ska fortsätta tills de dödat alla judar – är det rätt väg att gå?
Allt åt alla och Palestinarörelsen behöver se bortom ensidighet och våld.
Debattartikeln är publicerad i Sydsvenskan 28 november 2024: ”Allt åt alla och Palestinarörelsen behöver se bortom ensidighet och våld.”