SIV:s ordförande Ulla Rydbeck är krönikör i Tro & Politik som är Socialdemokrater för Tro & Solidaritets veckomagasin. 2012-08-13 är följande krönika publicerad:
Jag åker ofta till Israel och denna gång reste vi norrut till badorten Naharyia, därefter till Metulla, som gränsar till Libanon. I 42 graders värme körde vi ner till Jerusalem längs gränsen till Jordanien. Israel är ett land med kontraster, å ena sida hightech, skyskrapor och motorvägar. Forskning och företagande blomstrar. Å andra sidan stor fattigdom och stora klyftor. Högerpolitiken har slitit isär samhället – reaktioner på detta visade sig förra sommaren när 150 000 demonstrerade mot bostadsbrist och höga matpriser.
Israelisk politik är svår att förstå, koalitionerna och partiledarna skiftar snabbt. Och det som skär genom all politik är konflikten och religionen. Att hålla sig väl med de religiösa minoriteterna säkrar regeringsmakten.
Den oheliga alliansen innebär att den sekulära högern garanterar försörjning för de ultraortodoxa grupperna och valutan är parlamentariskt stöd i Knesset. Högerpartiet Likud har spelat ett fult och framgångsrikt spel medan socialdemokraterna och vänstern har förlorat i väljarstöd. 1968 hade man 48 av 120 platser i Knesset, i dag 8.
Trots makroekonomisk framgång dignar staten Israel under flera bördor – de tyngsta är kostnaderna för konflikten, säkerheten och försörjningen av de religiösa grupperna.
I juli pågick en hetsig debatt om värnplikten. Militärtjänsten i Israel är en central del av att vara israelisk medborgare, den är lika för män och kvinnor och den är lång, 2,5–3 år. När staten bildades beslöt Ben Gurion att 400 religiösa Jeshiva-studerande män skulle undantas plikten att göra militärtjänst. Antalet har sedan ökat lavinartat. Och det är inte bara det att de ultraortodoxa slipper militärtjänsten, de arbetar över huvud taget inte, utan försörjs genom statliga bidrag mot att de bedriver religiösa studier.
Jag pressar mina vänner med frågor – det finns ju en sekulär majoritet i befolkningen och även i Knesset – varför accepteras detta? Återigen finns svaret i bildandet av staten där Ben Gurion lade stor makt hos överrabbinatet i Jerusalem. Å ena sidan är Israel en demokrati där alla grupper, oavsett religion och religiös inriktning, har samma rättigheter, å andra sidan är Israel en judisk stat. Även de sekulära vill att staten är judisk och många är därför beredda att acceptera religiöst inflytande över det dagliga livet.
En avgörande faktor för bildandet av staten Israel var att judar efter Förintelsen skulle ha sin egen stat där de alltid skulle vara trygga och en förutsättning för detta var en judisk majoritet. Denna i grunden olösliga konflikt finns inbyggd i statsbildningen. Det är denna insikt som gör att en tvåstatslösning är den enda tänkbara.